Ursäkta att jag varit lite dålig på att blogga. Har tänkt blogga hela veckan men bara skjutit upp det hela tiden.
Hade idéer på inlägg jag ville skriva men orkade aldrig när jag hade idéen. Fast det var nog lite bra för mina bloggtankar var alla otroligt existentiella, morbida och allmänt mörka. Det som fastnade mest var ämnet "Kan man dö lycklig?". Mitt svar är nej, oavsett livet innan man dör så kan man inte dö lycklig. Ibland kanske döden kan vara en bättre tillvaro än livet men då dör man inte lycklig, då lever man bara olyckligt. När man säger "Om jag får *valfri sak eller göromål* så kan jag dö lycklig" så dör man inte lyckligt, man lever kanske sin kvarvarande tid lycklig med minnet av det man fick/fick göra men när man väl dör så kommer man aldrig få ha det minnet mer och då är man inte lycklig längre.
Och alla dör ensamma. Även på sin dödsbädd med alla sina anhöriga kring sig så dör man ensam. Alla som är där närvarar för att ta farväl och när de tar farväl blir man ensam. De är där för att kunna gå vidare i sina liv utan dig och därigenom lämna dig bakom sig. Själv ligger du där ensam kvar och allt du har kvar att göra är att dö.
Där ser man, jag skrev visst allt jag tänkt på trots allt. Det var inte riktigt min tanke från början. Och trots att jag inte tycker man kan dö lycklig så tror jag att man kan vara döende lycklig och att det uppväger att man dör olycklig.
En annan tanke jag haft till och från är att jag inte vet om jag är kär i någon, intresserad av någon eller ens över huvudtaget vill ha något förhållande just nu. Vissa minuter önskar jag att "just hon" var min flicka och det skulle vara vi för evigt och andra minuter övergår mina tankar till mer av typen "Han är söt/trevlig/sexig/snygg, undra och han är bra på att kyssas" eller "Henne skulle jag vilja bjuda på en fika och lära känna". När jag inte har någon av dessa tankar tänker jag typ att jag inte vill/orkar ha något förhållande eller något sådant just nu, att leva ensamt är rätt sweet.
Undra om jag kanske lider av lite MPD? Nejdå så är det nog inte och jag bryr mig egentligen inte. Saker och ting har en förmåga att lösa sig utan att jag håller på att meditera över dom en massa, vilket är bra för jag är för ofokuserad för att kunna meditera kontinuerligt. Faktum är att jag till och med är så ofokuserad och lättroad att jag aldrig lyckas vara ledsen/sur/irriterad speciellt länge, mina tankar bara vandrar vidare.
Långt inlägg idag. Fast det ska väl väga upp för en hel veckas tankar. Säng nu. G'natt!
PS. Om någon skulle tycka jag är känslokall eller disträ så är det sällan för att jag inte bryr mig alls utan mer för att jag har tankarna på annat håll. DS
PSS. Okej, det händer till och från att jag inte bryr mig också men då ska personen vara nån jag egentligen inte bryr mig om eller saken ifråga vara något jag anser vara helt jäkla idiotiskt. Typ att klaga på att bussen är tidig varje dag så man missar den då det tar fem minuter att gå istället för att ta bussen. DSS
